Bortgång

Vi somnade lagom till slutet
Och plötsligt var domen förliden
Då allt var på nytt och förflutet
Försvann all vår oro ur tiden

Nu sluts våra törstiga munnar
Som alltid var sträva som tistlar
Vi sjunker till bottnen av brunnar
Och formas till livets epistlar

Den drömske tog våra händer
Och höll oss i järnhårda grepp
I bröstet brann längtans bränder
Då vi äntrade bortgångens skepp

Som stenar stilla försjunkna
I den evigt frodiga gläntan
Förflyter vår livstid som drunkna
I en tid utan ångest och väntan